A Scanner Darkly

Regi: Richard Linklater
Manus: Richard Linklater / Philip K. Dick (novel)
Med: Keanu Reeves, Robert Downey Jr., Winona Ryder
Hemsida
IMDB

Okej, jag måste erkänna nu. Jag är ett stort Philip K. Dick-fan, men jag har aldrig läst något som han har skrivit. Det är faktiskt synd och skam och jag borde skämmas. Med tanke på alla de filmer som har baserats på hans böcker och noveller (Blade Runner!) känns det som att jag borde läsa något av källmaterialet. Hur som helst har Richard Linklater nu gjort en filmatisering av en Dick-roman som är semi-självbiografisk.

Det finns mycket att tycka om i A Scanner Darkly. Rent visuellt är det en fröjd att se på. Hela filmen är en blandning av live action-skådespelare med ett datorgjort filter över så att allting ser tecknat ut. Detta blir väldigt effektfullt, framför allt när Keanu Reeves för första gången dyker upp iklädd en ”scramble suit” (en dräkt som gör att bäraren skiftar utseende konstant). I övrigt är det mycket droger i denna smådystopiska, inte alltför avlägsna framtidsvision. Och en massa konflikter, lurspel och komplikationer.

Filmen är helt klart sevärd, men trots att den är skriven och regisserad av en väldigt duktig manusförfattare och regissör är den nog lite för speciell för att bli en framtida klassiker. Av de Dick-baserade filmerna som finns är fortfarande Blade Runner helt oslagbar. Liksom Blade Runner är A Scanner Darkly en mörk film. Det finns teman som helt klart är samhällskritiska och högst relevanta idag, men i slutändan griper den inte tag i en lika hårt som den kanske kunde ha gjort. Trots det höll den mig fångad filmen ut och fick mig att slutligen vilja sätta igång med att faktiskt läsa Dicks romaner. Och filmer som får en att vilja läsa är bra!

Betyg: 7 av 10

Recension: B.P.R.D. The Universal Machine #1

Så var det äntligen dags för en ny B.P.R.D.-serie, den sjätte volymen i ordningen. Den tar sin början direkt efter där The Black Flame slutade och jag är nog inte ensam om att vilja veta hur det ska gå för teamet efter händelserna i förra volymen. Efter att till synes ha neutraliserat grodhotet ligger nu problemen i att lösa Rogers missöde. Teamet gör sitt bästa på sina håll och i detta nummer får vi följa Kate Corrigan i Frankrike i jakt på ett exemplar av Flamma Reconditus. Det blir många underhållande mystiska referenser. Vid sidan om detta verkar det som att vi inom kort ska få veta mer om Daimyos underliga historia, hur han kunde återuppstå från de döda.

The Universal Machine är helt strålande än så länge. Det är mycket dialog, välskriven dialog, och Guy Davis illustrationer är helt förtrollande. Thierrys bokhandel och samlingslokaler är helt underbara att se på! Jag ser verkligen fram emot nästa del i den här volymen. Det känns som att nästan vad som helst kan hända nu.

Betyg: 10/10

Recension: The Portent #1

And now for something completely different…

Köpte ju The Portent #1 härom dagen, men jag har inte skrivit något om den ännu så jag tyckte att det var dags nu. The Portent, från Image Comics, skriven och ritad av svenska Peter Bergting är lite av en besvikelse i mina ögon. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Mina erfarenheter med fantasyserier i allmänhet är ganska ringa men ändå tycker jag mig ha sett och läst det här många gånger förut. Premissen i The Portent är att världen befolkas både av människor och av de döda (som ser ut som något hämtat ur Lucifer eller Hellboy än så länge). Vi får följa en ensam svärdsman vid namn Milo som av någon anledning beger sig in i ”farliga länder” där de döda bestämmer, allt för att springa in i någon gubbe som självklart har väntat på honom och av olika profetior menar att Milo är någon sorts hjälte.

Det här med den ensamme vandraren, den ofrivillige hjälten med antihjälte-tics är lite vardagsmat nu. Milo känns lite som en nerbantad och emo-fierad version av Guts från Berserk, utan det stora svärdet förstås. Att Bergting inte talar engelska som förstahandsspråk märks också tycker jag. Dialogen känns lite lustigt konstruerad ibland, utan det där flytet som de riktiga essen i serieförfattardiskursen klarar av (Neil Gaiman, Alan Moore, Grant Morrison och, faktiskt, Kirkman, till exempel). Ett exempel är den otroligt originella dialogen mellan Lin och Milo när de stöter på varandra i ”the coven”:

[...]
Lin: ”Go away, we don’t need you.”
Milo: OK! Be that way!
Lin: ”I will!”
Milo: ”Fine!”
Lin: ”Fine!”

…

Är det bara jag som face-palmar mig själv över det här och som rent intuitivt vet att den otroligt förvånande vändningen som Bergting kommer att slå till med är att Lin och Milo kommer att fortsätta vara alldeles hormondampiga av sig tills de slutligen fullständigt älskar varandra och får en massa söta små barn tillsammans och lever lyckliga i alla sina dagar? Jag får mentala bilder från gnabbandet i ”You’ve got mail” och liknande filmer när jag ser det här.

Nej, The Portent #1 är inget att hänga på farmor. Men bilderna är ganska fina.

Betyg: 4/10

Recension: Fell #4

Tänkte ägna ett inlägg åt att skriva lite om Fell #4 som jag införskaffade härom dagen. Det här är som sagt Warren Ellis' lilla budgetprojekt tillsammans med Ben Templesmith (som kanske är mer känd för sitt jobb med 30 Days of Night). Serien handlar om en viss Detective Richard Fell och hans liv i den smått morbida staden Snowtown som han precis har blivit förflyttad till.

I Fell #4 så får vi se ännu mer hemska delar av staden då en "floater" dyker upp i hamnen. Trots att det bara handlar om fyra nummer hittills så är serien väldigt långsam. Alla nummer handlar i princip om ett enskilt fall och man får veta små, små saker om vem Fell är som person. Annars känns det mest som att Ellis ser det här som ett skämt, då han får chans att skriva om små äckliga brott. Att Ellis dessutom väljer att lägga in den smått bisarra nunnan som dyker upp hela tiden ger mig bara mer tankar på att det här nästan handlar om ett skämt nästan av typen "The Aristocrats".

Ändå så kan jag inte låta bli att älska det. Jag gillar äckligheten och jag gillar Templesmiths blandning av Fincherliknande estetik och barnsligt oproportionella figurer. På något sätt så funkar det bra ihop. Frågan är väl bara hur länge till.

Betyg: 7/10