en blogg om livet och dess bieffekter
Stack efter en hård pluggsession till Recordhunter precis innan de stängde på jakt efter Sufjan Stevens-skivor. Men vad skådar mitt öga! Ja, inget mindre än en alldeles förträfflig julbox med 5 EP-skivor och annat godis av ingen mindre än Mr. Stevens själv.
Sufjan Stevens presents Songs for Christmas – Singalong ((in stereo hi-fi ))
Så, efter att ha lagt in alla skivorna i iTunes sitter jag nu och njuter av julmys Sufjan-style. Ska hämta lite julmust när jag ändå är på gång…
Återigen har en helg avverkats och jag sitter och funderar över saker som har gjorts och bearbetar dem på något sätt, till musik. Det som är ganska intressant är att helgen tog sin början med en smäll, då det vankades fest ute i Alby av alla ställen, där en vän till Camilla hade ordnat lokal och band av den mer arabiska typen. Väldigt intressant fest med mycket trevliga människor och en hel del underlig och, för mig personligen, ovanlig dans. Lördagen var istället desto lugnare och jag spenderade en hel del tid med Fredrik för första gången på länge. På kvällen blev det istället en hemmafika med Nina till bitterljuva toner, och jag kommer faktiskt ihåg just nu att jag måste få tag i Andrew Birds skivor. Helgens sista dag ägnades åt Popplepress, då deadlinen är slut och vi måste få ihop texterna och designen till det nya numret (som kommer att komma upp på onsdag, som också råkar vara samma dag som Yo La Tengo ska spela på Debaser Medis, tjohej).
Nu inser jag att jag har suttit framför det här tangentbordet alldeles för länge. Känner mig väldigt lockad av sängen och, framför allt, Neil Gaimans samling Fragile things, som jag har stött bort ett tag på grund av att det har varit så mycket annat att göra.
Så godnatt allihopa, och glad påsk.
Hemkommen idag från 60-talskryssningen, vilket var någorlunda lyckat. Ganska kul stämning, även om det är lite pinsamt att se medelålders människor dricka och skämma ut sig som fjortisar. Mest besviken blev jag ändå på vilken dålig sammanhållning det blev med de andra människorna i min ålder. Tjejerna som var med i mitt sällskap ägnade större delen av tiden åt att bli bjudna på drinkar av diverse killar och flamsa runt. Detta resulterade i att jag stannade uppe och kollade på The Troggs för att sedan gå och lägga mig vid två-snåret.
The Troggs var mysiga gamla gubbar, även om de flesta låtar de spelar låter som variationer av Wild Thing. Morgonen och dagen ägnades åt att lyssna på kassa karaokesångare och Tommy Bloms raspiga gubbröst. Kvällen har jag istället spenderat åt att lyssna på lite gammal och ny musik i form av The New Pornographers, The Pixies, Led Zeppelin, Neko Case, Siouxsie Sioux and the Banshees, New Order, Kate Bush, Joy Division och Morrissey. Poppigt värre. Har även spelat lite på gitarren själv och blött ner strängarna med tårdrypande ballader och trubadurtoner.
Väntar fortfarande på det där ögonblicket när jag kan helt öppna mig och sjunga och spela från hjärtat till någon älskvärd människa. Tills dess får jag ta och öva, för annars riskerar jag nog att spräcka både en trumhinna och ett glas. Pling plong.
Igår träffade jag Mathias och vi gick och tittade på Neko Case på Södra teatern. Det var en alldeles underbar kväll. Jag har aldrig varit på Södra teatern förr men den var väldigt liten och väldigt mysig. Jag älskar inredningen de har där, hur taket ser ut och den nästan påträngande närvaron man känner. Trots att det var väldigt mörkt och ingen uppe på scenen kunde se publiken så kändes det väldigt intimt och mysigt.
Neko var underbar också. Jag hade bara lyssnat på några enstaka låtar från senaste skivan innan konserten, men jag blev inte alls besviken. Hon har en jättehärlig röst och ett jättetrevligt band som höll igång intill henne, med slidegitarr och allt. Väldigt mycket country, på ett bra och lite småpoppigt sätt. Ibland kom jag på mig att tänka hur det skulle låta om man inte hade de typiska countryinstrumenten i bakgrunden… kanske ingen skulle göra kopplingen då?
Ikväll har jag själv suttit och lekt med min gitarr, efter några rundor Super Smash Bros. Melee med Motti (som utnyttjar den där jobbiga rosa bollen Kirbys specialiteter lite för mycket, om jag ska vara ärlig). De fåtal låtar som jag har övat på nu under den senaste tiden börjar låta ganska bra, måste jag säga. Jag älskar att spela gitarr. Jag har alltid haft något musikaliskt behov inom mig, känner jag, men det är inte förrän nu jag har kunnat få utlopp för det.
Annars har jag inte mycket mer att säga, annat än att tipsa er om att gå in på Bitpop.se och lyssna på Jonas Tunanders sköna gitarrversioner av gamla klassiska TV-spelslåtar. Smurfigt värre!
Jaha, efter att Vicarious läckte ut så flög hela albumet ut i kölvattnet. Har lyssnat igenom albumet en gång, och det är sjukt bra. Det här kommer att underhålla oss fans i fem år till, tills nästa skiva kommer.
Hmm.
Vad som egentligen var tänkt att spelas exklusivt på radio idag läckte istället ut på Internet för några dagar sedan. Tools nya singel Vicarious från det kommande albumet 10,000 days ligger tillgängligt på flera olika torrent-siter och DC-hubbar. Så fort jag fick ner låten lyssnade jag på den några gånger non-stop.
Låten är annorlunda. Det som känns bekant är själva längden, den komplicerade rytmen och de olika lägen som låten består av. Maynard har, i alla fall i den här låten, bearbetat sin röst lite annorlunda. Han kör med en mer väsande och i många fall lite grövre röst som passar låtens väldigt starka tema perfekt! Det var lite förvånande när han någonstans i mitten sjunger fyra ”la la la la la-la-lie”. Första gången jag lyssnade kände jag inte alls att det passade, men nu när jag har hört den ett antal gånger och har läst texten utifrån olika mer eller mindre korrekta transkriptioner känns det otroligt passande. ”Sing to the death rattle”.
Det är inte en klockren låt, det tycker jag inte. Den är komplicerad och nästan svår att lyssna på. Den kommer inte upp till kvalitén hos till exempel Forty Six & 2, men ändå så växer den på en. Det är svårt att säga exakt vad texten innebär när det är så svårt att urskilja vissa delar av den från Maynards röst, men det är ganska uppenbart att det är en samtida kritik. Maynard har tidigare profilerat sig som en motståndare mot den nuvarande amerikanska regeringen och framför allt deras utrikespolitiska agerande. Vicarious känns som en ironisering över blodtörsten och bristen på empati som tycks flöda i vårt samhälle på många sätt.
”I need to watch things die
From a good safe distance
Vicariously, I
Live while the whole world dies
You all feel the same so
Why can’t we just admit it?”
Vicarious är ett nyckelbegrepp för hela låten, logiskt nog. Maynard och resten av bandet verkar se hur världen alltmer rör sig mot en värld som i Fahrenheit 451, där människan lever i världen genom en TV-skärm och livsvärdet är reducerat till en underhållningskälla. Död och elände är underhållning, det berör inte oss.
|
