Hollywood Reporter meddelar att Garth Ennis Preacher ska bli TV-serie på HBO. Tydligen ska pilotavsnittet skrivas av Mark Steven Johnson, som skrev halvkassa Daredevil och kommande Ghost Rider. Som resultat blir jag lite kluven. Dels älskar jag tanken att vi möjligtvis kommer kunna få se historien i sin helhet, istället för en förkortad och förenklad variant på bio. Men jag blir också lite tveksam inför Johnson. Så nu blir det att hålla tummarna!
Arkiv för kategorin 'Litteratur'
Återigen har en helg avverkats och jag sitter och funderar över saker som har gjorts och bearbetar dem på något sätt, till musik. Det som är ganska intressant är att helgen tog sin början med en smäll, då det vankades fest ute i Alby av alla ställen, där en vän till Camilla hade ordnat lokal och band av den mer arabiska typen. Väldigt intressant fest med mycket trevliga människor och en hel del underlig och, för mig personligen, ovanlig dans. Lördagen var istället desto lugnare och jag spenderade en hel del tid med Fredrik för första gången på länge. På kvällen blev det istället en hemmafika med Nina till bitterljuva toner, och jag kommer faktiskt ihåg just nu att jag måste få tag i Andrew Birds skivor. Helgens sista dag ägnades åt Popplepress, då deadlinen är slut och vi måste få ihop texterna och designen till det nya numret (som kommer att komma upp på onsdag, som också råkar vara samma dag som Yo La Tengo ska spela på Debaser Medis, tjohej).
Nu inser jag att jag har suttit framför det här tangentbordet alldeles för länge. Känner mig väldigt lockad av sängen och, framför allt, Neil Gaimans samling Fragile things, som jag har stött bort ett tag på grund av att det har varit så mycket annat att göra.
Så godnatt allihopa, och glad påsk.
Popplestone börjar bli otålig och har bett mig att uppmana alla att skicka in mer material! Så alla aspirerande poeter och författare, gör er själva en tjänst och skicka lite av ert material till popplepress@gmail.com så kanske ni blir publicerade redan i första numret! Deadlinen för första numret är 25 juli.
Launchpad McQuack (det är inte vad det här inlägget heter)
Publicerade maj 10, 2006 Ego , Film , Litteratur Leave a Comment
Som sagt så köpte jag volym två av Scott Pilgrim. Lysande fortsättning där allting kompliceras lite ytterligare när Scotts förflutna dyker upp och relationerna går i kras mot varandra. Jag är en Scottaholic! Har också läst att det är på gång att bli film av Scott Pilgrim, då rättigheterna är köpta av Universal. Dessutom ska Edgar Wright (Shaun of the Dead) vara regissör. Lysande, helt enkelt lysande! Hoppas bara att castingen blir bra och att alla knäppheter och nördigheter bevaras.
Jag gillar knäppigheter och nördigheter. Jag är knäpp och nördig.
Stötte på den här underbara serien genom Penny Arcade, så jag köpte första volymen igår. Den är alldeles underbar och den har allt! Kärleksproblem, romanser, skön dialog, action och humor. Jag personligen blir alldeles till mig när Scott utför air juggles på 64 hits och spöar sin motståndare så att han försvinner och några mynt faller på hans plats. Den här verklighetsdistansen och nördflörteriet är verkligen bedårande. Men ändå lyckas Bryan Lee O'Malley förankra sina karaktärer i högst realistiska problem, vilket gör att Scott Pilgrim verkligen går hem hela vägen. Inte sedan Genshiken har jag varit så här mysglad över kärlek och nördighet i symbios.
"Well, obviously, one of us went to Professor Xavier's school for gifted youngsters, and one of us didn't."
Nu ska jag åka till universitetet och lämna in min uppsats. Det känns lite nervöst, men jag har ändå slitit något oerhört med den. Därefter ska jag köpa Scott Pilgrim volym 2 och sedan iväg och jobba.
Cheerio.
Recension: B.P.R.D. The Universal Machine #1
Publicerade april 25, 2006 Litteratur , Recension Leave a Comment
Så var det äntligen dags för en ny B.P.R.D.-serie, den sjätte volymen i ordningen. Den tar sin början direkt efter där The Black Flame slutade och jag är nog inte ensam om att vilja veta hur det ska gå för teamet efter händelserna i förra volymen. Efter att till synes ha neutraliserat grodhotet ligger nu problemen i att lösa Rogers missöde. Teamet gör sitt bästa på sina håll och i detta nummer får vi följa Kate Corrigan i Frankrike i jakt på ett exemplar av Flamma Reconditus. Det blir många underhållande mystiska referenser. Vid sidan om detta verkar det som att vi inom kort ska få veta mer om Daimyos underliga historia, hur han kunde återuppstå från de döda.
The Universal Machine är helt strålande än så länge. Det är mycket dialog, välskriven dialog, och Guy Davis illustrationer är helt förtrollande. Thierrys bokhandel och samlingslokaler är helt underbara att se på! Jag ser verkligen fram emot nästa del i den här volymen. Det känns som att nästan vad som helst kan hända nu.
Betyg: 10/10
Warren Ellis hade ett projekt som han valde att kalla Apparat som nu finns samlad i en liten TPB-volym kallad Apparat: The Singles Collection Volume One. Har dock bara läst den första serien i samlingen, Angel Stomp Future. Juan Jose Ryps bilder känner jag direkt igen med de plåttriga svart-vita bilderna med underliga sexaktiviteter och teknik i en stor gryta av streck och svarta fält. Storyn är typisk Ellis. Massa metafysiskt flum blandat med underliga fetischer och äckel. Bara Ellis skulle komma på tanken att skriva en dialog som ser ut så här:
”I’m living in my car now. My car loves me. I mean, it wouldn’t have grown a real vagina for me otherwise, would it?”
Det känns som att det här är för underligt för sitt eget bästa. Det är som att åka fram till ett påkört djur och peta på det med en pinne. Det är obehagligt, äckligt och lite smått fascinerande, ur ett observativt perspektiv. Jag undrar så vad det är för publik Ellis har egentligen. Av hans hemsida att döma så tycks det handla om väldigt ”alternativa” människor. Jag själv skakar mest på huvudet och skrockar gott. Men jag ska ändå ge resten av samlingen en chans, så jag vill egentligen inte bedömma den riktigt än.
And now for something completely different…
Köpte ju The Portent #1 härom dagen, men jag har inte skrivit något om den ännu så jag tyckte att det var dags nu. The Portent, från Image Comics, skriven och ritad av svenska Peter Bergting är lite av en besvikelse i mina ögon. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Mina erfarenheter med fantasyserier i allmänhet är ganska ringa men ändå tycker jag mig ha sett och läst det här många gånger förut. Premissen i The Portent är att världen befolkas både av människor och av de döda (som ser ut som något hämtat ur Lucifer eller Hellboy än så länge). Vi får följa en ensam svärdsman vid namn Milo som av någon anledning beger sig in i ”farliga länder” där de döda bestämmer, allt för att springa in i någon gubbe som självklart har väntat på honom och av olika profetior menar att Milo är någon sorts hjälte.
Det här med den ensamme vandraren, den ofrivillige hjälten med antihjälte-tics är lite vardagsmat nu. Milo känns lite som en nerbantad och emo-fierad version av Guts från Berserk, utan det stora svärdet förstås. Att Bergting inte talar engelska som förstahandsspråk märks också tycker jag. Dialogen känns lite lustigt konstruerad ibland, utan det där flytet som de riktiga essen i serieförfattardiskursen klarar av (Neil Gaiman, Alan Moore, Grant Morrison och, faktiskt, Kirkman, till exempel). Ett exempel är den otroligt originella dialogen mellan Lin och Milo när de stöter på varandra i ”the coven”:
[...]
Lin: ”Go away, we don’t need you.”
Milo: OK! Be that way!
Lin: ”I will!”
Milo: ”Fine!”
Lin: ”Fine!”
…
Är det bara jag som face-palmar mig själv över det här och som rent intuitivt vet att den otroligt förvånande vändningen som Bergting kommer att slå till med är att Lin och Milo kommer att fortsätta vara alldeles hormondampiga av sig tills de slutligen fullständigt älskar varandra och får en massa söta små barn tillsammans och lever lyckliga i alla sina dagar? Jag får mentala bilder från gnabbandet i ”You’ve got mail” och liknande filmer när jag ser det här.
Nej, The Portent #1 är inget att hänga på farmor. Men bilderna är ganska fina.
Betyg: 4/10
Tänkte ägna ett inlägg åt att skriva lite om Fell #4 som jag införskaffade härom dagen. Det här är som sagt Warren Ellis' lilla budgetprojekt tillsammans med Ben Templesmith (som kanske är mer känd för sitt jobb med 30 Days of Night). Serien handlar om en viss Detective Richard Fell och hans liv i den smått morbida staden Snowtown som han precis har blivit förflyttad till.
I Fell #4 så får vi se ännu mer hemska delar av staden då en "floater" dyker upp i hamnen. Trots att det bara handlar om fyra nummer hittills så är serien väldigt långsam. Alla nummer handlar i princip om ett enskilt fall och man får veta små, små saker om vem Fell är som person. Annars känns det mest som att Ellis ser det här som ett skämt, då han får chans att skriva om små äckliga brott. Att Ellis dessutom väljer att lägga in den smått bisarra nunnan som dyker upp hela tiden ger mig bara mer tankar på att det här nästan handlar om ett skämt nästan av typen "The Aristocrats".
Ändå så kan jag inte låta bli att älska det. Jag gillar äckligheten och jag gillar Templesmiths blandning av Fincherliknande estetik och barnsligt oproportionella figurer. På något sätt så funkar det bra ihop. Frågan är väl bara hur länge till.
Betyg: 7/10
