Jonas Thente sitter i baren

Idag har jag brottats med kopiatormaskiner. Efter att ha förlorat första ronden gick det genast bättre i andra, då jag kom på att SUB kan ta sig någonstans och att Studentkårens maskiner är mycket vackrare. Har äntligen fått mitt första gratisex av PC Gamer på posten också och kunde lägga ögonen på artikeln om Jade Empire, vilket kändes bra. Det fick mig också att fundera på hur Jonas Thente af Dagens Nyheter klarar av att balansera dator- och TV-spel med prestigekultur så fint! Jag börjar misstänka att han har låst in sin tvillingbror i garderoben och att han tar all ära för det han nu tvingar sin stackars bror att skriva där inne i mörkret. Frågan är då om det är Jonas eller Robert (vi kallar honom så) som är teatertypen…

För övrigt kan jag gott påstå att det kommande numret av Popplepress mycket väl kan vara det bästa hittills. Vi ses på onsdag!

—

Tänkte tillägga att varken Jonas eller Robert Thente finns registrerade på hitta.se och eniro.se. Knappast ett sammanträffande, eller hur!?

En sak till

Återigen har en helg avverkats och jag sitter och funderar över saker som har gjorts och bearbetar dem på något sätt, till musik. Det som är ganska intressant är att helgen tog sin början med en smäll, då det vankades fest ute i Alby av alla ställen, där en vän till Camilla hade ordnat lokal och band av den mer arabiska typen. Väldigt intressant fest med mycket trevliga människor och en hel del underlig och, för mig personligen, ovanlig dans. Lördagen var istället desto lugnare och jag spenderade en hel del tid med Fredrik för första gången på länge. På kvällen blev det istället en hemmafika med Nina till bitterljuva toner, och jag kommer faktiskt ihåg just nu att jag måste få tag i Andrew Birds skivor. Helgens sista dag ägnades åt Popplepress, då deadlinen är slut och vi måste få ihop texterna och designen till det nya numret (som kommer att komma upp på onsdag, som också råkar vara samma dag som Yo La Tengo ska spela på Debaser Medis, tjohej).

Nu inser jag att jag har suttit framför det här tangentbordet alldeles för länge. Känner mig väldigt lockad av sängen och, framför allt, Neil Gaimans samling Fragile things, som jag har stött bort ett tag på grund av att det har varit så mycket annat att göra.

Så godnatt allihopa, och glad påsk.

Wondermark

Wondermark är humor på hög nivå!

Så rulla in på Wondermark och ha kul!

A Scanner Darkly

Regi: Richard Linklater
Manus: Richard Linklater / Philip K. Dick (novel)
Med: Keanu Reeves, Robert Downey Jr., Winona Ryder
Hemsida
IMDB

Okej, jag måste erkänna nu. Jag är ett stort Philip K. Dick-fan, men jag har aldrig läst något som han har skrivit. Det är faktiskt synd och skam och jag borde skämmas. Med tanke på alla de filmer som har baserats på hans böcker och noveller (Blade Runner!) känns det som att jag borde läsa något av källmaterialet. Hur som helst har Richard Linklater nu gjort en filmatisering av en Dick-roman som är semi-självbiografisk.

Det finns mycket att tycka om i A Scanner Darkly. Rent visuellt är det en fröjd att se på. Hela filmen är en blandning av live action-skådespelare med ett datorgjort filter över så att allting ser tecknat ut. Detta blir väldigt effektfullt, framför allt när Keanu Reeves för första gången dyker upp iklädd en ”scramble suit” (en dräkt som gör att bäraren skiftar utseende konstant). I övrigt är det mycket droger i denna smådystopiska, inte alltför avlägsna framtidsvision. Och en massa konflikter, lurspel och komplikationer.

Filmen är helt klart sevärd, men trots att den är skriven och regisserad av en väldigt duktig manusförfattare och regissör är den nog lite för speciell för att bli en framtida klassiker. Av de Dick-baserade filmerna som finns är fortfarande Blade Runner helt oslagbar. Liksom Blade Runner är A Scanner Darkly en mörk film. Det finns teman som helt klart är samhällskritiska och högst relevanta idag, men i slutändan griper den inte tag i en lika hårt som den kanske kunde ha gjort. Trots det höll den mig fångad filmen ut och fick mig att slutligen vilja sätta igång med att faktiskt läsa Dicks romaner. Och filmer som får en att vilja läsa är bra!

Betyg: 7 av 10

Dolda kameran

Igår spelade The Hidden Cameras på Debaser Medis och jag och min kumpan Mathias var där. Det var ett ganska spontant inhopp från min sida, då jag för en vecka sen inte alls hade hört talas om bandet. Efter att ha lyssnat på dem relativt febrilt i iPoden under veckan kände jag mig däremot laddad. Konserten var, om man ska vara diffus, väldigt knäpp. Hidden Cameras är ett popigt, queerigt band (vilket inte minst syntes på publiken) som man inte kan låta bli att tycka om. De leker med låtstrukturen och har ibland väldigt underliga texter (The Man that I am with my Man, till exempel – som de tyvärr inte spelade).

De får väl godkänt från mitt håll, men nu är jag faktiskt mer peppad att se Yo La Tengo och, kanske, kanske, om man får tag på en biljett eller två, M. Ward!

Det roligaste under kvällen måste ändå vara när sångaren Joel Gibb brast ut och sa, nästan med rätt dialekt: ”Jag är ett svin från Lidingö”.

Ensliga ord

Vissa saker är för bra för att vara sanna, och det tycks som att alla toner, hur vackra de än låter, ändå slutar i moll. Vad det ska bli av mig i slutändan vet jag inte, men jag är trött på detta virrvarr av känslor och denna hopplösa lek.

Ingenting har förändrats, det är precis som det brukar vara.

Ge mig bildning och karriär, ge mig musik och kultur, konst och litteratur!

Men låt mig aldrig finna en människa som ser mig och stannar hos mig.

Lugnet och sköra ting

Har varit hemma hela kvällen och bara läst, skrivit och tittat halvt på filmen Boiler room. Har även suttit med min nya härliga iPod med nya sköna hörlurar och lyssnat på Sigur Ros och bara njutit. Läste lite ur Neil Gaimans nya samling Fragile Things. Jag tycker om den, men jag hade redan läst en del som fanns däri, till exempel Goliath, A Study in Emerald och så den där spin-off-historien med Shadow från American Gods så klart. Annars har jag även skrivit en novell själv (nåja, jag började igår, men nu sitter jag och redigerar den) som heter När gatorna brinner. Det skulle inte förvåna mig om den dyker upp i ett framtida nummer av Popplepress.

Tja, det var väl allt. Nu blir det lite Bonnie ‘Prince’ Billy för att ”liva upp lite”.

Adieu.

En bra dag

Ja jag har haft en riktigt bra dag, efter en riktigt bra helg. Detta har förstås mycket att göra med en viss person vid namn Nina, vilket många av er säkert redan visste. Har inte setts sen i helgen nu, men det har pratats lite här och där, när man än har tagit upp luren. Pratade lite smått medan jag var inne på Indiska och köpte upp mig på lite glas, och nu sitter jag i ett grönt skimmer och bara kopplar av till lite bra musik (Koop Islands). Duktig har jag också varit, fått mycket läst och skrivet och imponerade nog min handledare med lite av mitt jobb minsann!

Och ja, Leon, den här hösten är vår. Våra namn står inristade i löven!

Cynism i afton

Planet till Arlanda försenat en timme, så jag kom hem vid tio istället för nio. Får skjuts till Leon där en mindre förfest äger rum, blir varmt bemött av några, inte alls bemött av andra och vi beger oss till ett ställe där jag bara slås av tanken att jag inte har något som helst att hämta där, så jag tar första bästa tunnelbana hem. Ipoden dör på vägen hem, så jag står istället och lyssnar på en onykter människa som pratar med en jobbarkompis i telefon samtidigt som hon klänger runt sin pojkvän och talar precis intill hans öra. Jag har lust att gå dit och rycka telefonen ur handen på henne. Precis innan min station kliver ett gäng tonårskillar på och beter sig som skithögar allihop, varpå en ung kvinna slår klacken i golvet och går därifrån med bastanta steg, varpå killarna muttrar ”komiskt” om något med ”terrorister”.

Ja, borta bra men hemma bäst…

Anglofilens återkomst

Fick ett samtal från Anders idag och det visade sig att Take Two skulle presentera ett visst spel i London, så det behövdes en godtrogen journalist som kunde spontanåka dit på torsdag. Självklart ställer man upp! Så nu är bara frågan vad man ska hitta på där när man inte jobbar…