Så många vårar har jag upplevt nu. Kommer väl förmodligen skriva mer om detta senare. Ja! Just det… hm, ja fortsätt ni med det ni höll på med. Harkel. Hm.
Arkiv för april, 2006
Recension: B.P.R.D. The Universal Machine #1
Publicerade april 25, 2006 Litteratur , Recension Leave a Comment
Så var det äntligen dags för en ny B.P.R.D.-serie, den sjätte volymen i ordningen. Den tar sin början direkt efter där The Black Flame slutade och jag är nog inte ensam om att vilja veta hur det ska gå för teamet efter händelserna i förra volymen. Efter att till synes ha neutraliserat grodhotet ligger nu problemen i att lösa Rogers missöde. Teamet gör sitt bästa på sina håll och i detta nummer får vi följa Kate Corrigan i Frankrike i jakt på ett exemplar av Flamma Reconditus. Det blir många underhållande mystiska referenser. Vid sidan om detta verkar det som att vi inom kort ska få veta mer om Daimyos underliga historia, hur han kunde återuppstå från de döda.
The Universal Machine är helt strålande än så länge. Det är mycket dialog, välskriven dialog, och Guy Davis illustrationer är helt förtrollande. Thierrys bokhandel och samlingslokaler är helt underbara att se på! Jag ser verkligen fram emot nästa del i den här volymen. Det känns som att nästan vad som helst kan hända nu.
Betyg: 10/10
Har valt att ändra designen till något mer personligt. Jag gillar grönt (det var en vacker flicka som en gång sa att jag passade i grönt) och jag gillar de små botaniska och entomologiska mönstren som fyller tomheten nu. Vill även passa på att rekommendera att ni tittar runt lite bland mina nysorterade länkar. Några människor som jag känner, några som jag skulle vilja känna och några som jag inte vet om jag skulle våga träffa i verkligheten. Neil Gaiman kan jag erkänna att jag har stått stammandes framför vid två tillfällen, även om jag vid det andra tillfället var betydligt mer självsäker och faktiskt kunde konversera utan att känna mig knäsvag.
Sen vill jag också passa på att påminna er om att våren är här och att jag hoppas att ni tar och njuter av vädret kort efter att ni har läst klart detta. Gå och ta en glass med någon ni tycker om eller ta en promenad och prata om någon ni inte tycker om (nej, gör inte det förresten… det blir så tråkigt om alla är så negativa). Det våras för oss.
Hade en mycket trevlig kväll igår på Café Soda. Loke Nyberg var där och spelade några trudelutter för en entusiastisk publik som hade värmts upp så elegant av Erik Vilde. Det pratades och det knatades runt halva Söder ända tills man hamnar på en madrass hos en bröstvårtepiercad Stefan, efter en tur hemma hos Martin och en korvvägrande ung dam med gott sinne för bra musik. Vi ser fram emot Roskilde!
Jaha, efter att Vicarious läckte ut så flög hela albumet ut i kölvattnet. Har lyssnat igenom albumet en gång, och det är sjukt bra. Det här kommer att underhålla oss fans i fem år till, tills nästa skiva kommer.
Hmm.
Vad som egentligen var tänkt att spelas exklusivt på radio idag läckte istället ut på Internet för några dagar sedan. Tools nya singel Vicarious från det kommande albumet 10,000 days ligger tillgängligt på flera olika torrent-siter och DC-hubbar. Så fort jag fick ner låten lyssnade jag på den några gånger non-stop.
Låten är annorlunda. Det som känns bekant är själva längden, den komplicerade rytmen och de olika lägen som låten består av. Maynard har, i alla fall i den här låten, bearbetat sin röst lite annorlunda. Han kör med en mer väsande och i många fall lite grövre röst som passar låtens väldigt starka tema perfekt! Det var lite förvånande när han någonstans i mitten sjunger fyra ”la la la la la-la-lie”. Första gången jag lyssnade kände jag inte alls att det passade, men nu när jag har hört den ett antal gånger och har läst texten utifrån olika mer eller mindre korrekta transkriptioner känns det otroligt passande. ”Sing to the death rattle”.
Det är inte en klockren låt, det tycker jag inte. Den är komplicerad och nästan svår att lyssna på. Den kommer inte upp till kvalitén hos till exempel Forty Six & 2, men ändå så växer den på en. Det är svårt att säga exakt vad texten innebär när det är så svårt att urskilja vissa delar av den från Maynards röst, men det är ganska uppenbart att det är en samtida kritik. Maynard har tidigare profilerat sig som en motståndare mot den nuvarande amerikanska regeringen och framför allt deras utrikespolitiska agerande. Vicarious känns som en ironisering över blodtörsten och bristen på empati som tycks flöda i vårt samhälle på många sätt.
”I need to watch things die
From a good safe distance
Vicariously, I
Live while the whole world dies
You all feel the same so
Why can’t we just admit it?”
Vicarious är ett nyckelbegrepp för hela låten, logiskt nog. Maynard och resten av bandet verkar se hur världen alltmer rör sig mot en värld som i Fahrenheit 451, där människan lever i världen genom en TV-skärm och livsvärdet är reducerat till en underhållningskälla. Död och elände är underhållning, det berör inte oss.
Warren Ellis hade ett projekt som han valde att kalla Apparat som nu finns samlad i en liten TPB-volym kallad Apparat: The Singles Collection Volume One. Har dock bara läst den första serien i samlingen, Angel Stomp Future. Juan Jose Ryps bilder känner jag direkt igen med de plåttriga svart-vita bilderna med underliga sexaktiviteter och teknik i en stor gryta av streck och svarta fält. Storyn är typisk Ellis. Massa metafysiskt flum blandat med underliga fetischer och äckel. Bara Ellis skulle komma på tanken att skriva en dialog som ser ut så här:
”I’m living in my car now. My car loves me. I mean, it wouldn’t have grown a real vagina for me otherwise, would it?”
Det känns som att det här är för underligt för sitt eget bästa. Det är som att åka fram till ett påkört djur och peta på det med en pinne. Det är obehagligt, äckligt och lite smått fascinerande, ur ett observativt perspektiv. Jag undrar så vad det är för publik Ellis har egentligen. Av hans hemsida att döma så tycks det handla om väldigt ”alternativa” människor. Jag själv skakar mest på huvudet och skrockar gott. Men jag ska ändå ge resten av samlingen en chans, så jag vill egentligen inte bedömma den riktigt än.
Den här dagen var en av de bättre dagarna på länge. Tack alla som har medverkat och tack till mig själv för att jag inte ger upp hoppet på en skön ny värld. Jag vill spela gitarr och jag vill ha en Nintendo DS Lite med Tetris DS. Det är lätt ordnat.
Det här måste vara tafflighetsrekord. Hängde med Christian från Kallhäll till Kvarnen för att stå där i 45 minuter i regn för att inte bli insläppt (det är 23, tihi). Att han sedan åker med sin nya tjej (eller vad man ska kalla det… tant kanske passar bättre…) och lämnar mig till att åka hem är ju bara för mycket. Att Andreas of FC Z och HC Z fame står bakom oss med damsällskap under hela väntetiden är också bara för roligt, eftersom han är så känd för att han klagar mycket i TV-rutan.
Nej, nu ger jag världen ett stort jävla finger som ni kan göra vad fan ni vill med (kör upp det i röven, vettja) och går och lägger mig. Dra åt helvete. Sov gott.
And now for something completely different…
Köpte ju The Portent #1 härom dagen, men jag har inte skrivit något om den ännu så jag tyckte att det var dags nu. The Portent, från Image Comics, skriven och ritad av svenska Peter Bergting är lite av en besvikelse i mina ögon. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Mina erfarenheter med fantasyserier i allmänhet är ganska ringa men ändå tycker jag mig ha sett och läst det här många gånger förut. Premissen i The Portent är att världen befolkas både av människor och av de döda (som ser ut som något hämtat ur Lucifer eller Hellboy än så länge). Vi får följa en ensam svärdsman vid namn Milo som av någon anledning beger sig in i ”farliga länder” där de döda bestämmer, allt för att springa in i någon gubbe som självklart har väntat på honom och av olika profetior menar att Milo är någon sorts hjälte.
Det här med den ensamme vandraren, den ofrivillige hjälten med antihjälte-tics är lite vardagsmat nu. Milo känns lite som en nerbantad och emo-fierad version av Guts från Berserk, utan det stora svärdet förstås. Att Bergting inte talar engelska som förstahandsspråk märks också tycker jag. Dialogen känns lite lustigt konstruerad ibland, utan det där flytet som de riktiga essen i serieförfattardiskursen klarar av (Neil Gaiman, Alan Moore, Grant Morrison och, faktiskt, Kirkman, till exempel). Ett exempel är den otroligt originella dialogen mellan Lin och Milo när de stöter på varandra i ”the coven”:
[...]
Lin: ”Go away, we don’t need you.”
Milo: OK! Be that way!
Lin: ”I will!”
Milo: ”Fine!”
Lin: ”Fine!”
…
Är det bara jag som face-palmar mig själv över det här och som rent intuitivt vet att den otroligt förvånande vändningen som Bergting kommer att slå till med är att Lin och Milo kommer att fortsätta vara alldeles hormondampiga av sig tills de slutligen fullständigt älskar varandra och får en massa söta små barn tillsammans och lever lyckliga i alla sina dagar? Jag får mentala bilder från gnabbandet i ”You’ve got mail” och liknande filmer när jag ser det här.
Nej, The Portent #1 är inget att hänga på farmor. Men bilderna är ganska fina.
Betyg: 4/10
