en blogg om livet och dess bieffekter
Har lyssnat på Penny Arcades två podcasts den här morgonen, och på något sätt så tycker jag om att höra hur de sitter och spånar idéer till seriestrippar och rent allmänt snackar strunt om spelvärlden. Mike och Jerry har alltid framstått som riktigt schyssta killar, om än aningen nördiga. Deras jobb med Child’s Play och arrangemanget med PAX visar verkligen att de är passionerade för spel och att de tycker om kombinationen spel och spelare.
För de som vill lyssna så finns podcasterna här:
Sitter med c-uppsatsen och får grå hår. Bland det jobbigaste som finns med uppsatser är när det inte finns någon given bakgrund att luta sig tillbaka mot, tidigare forskning som man kan lägga en blick på och utforma sin egen uppsats utefter. Jag har alltid tidigare varit lite av en trångsynt kvasipionjär med mina uppsatser och har aldrig velat göra något som har gjorts så mycket förr. Jag kan uppskatta och respektera att Nisse Student väljer att göra analys av Dostojevskij, men jag har aldrig riktigt känt mig attraherad till det. Men det är helt klart föredraget framför det här kaoset av stress och ångest som surrar i hjärnan alltmedan deadlinen långsamt kryper närmare.
Jag sköt iväg ett mail till min handledare, som liksom George W. Bush är på semester när hon egentligen borde jobba, i hopp om att ordna ett möte. Inget svar än så länge, men hon brukar vara snabb. Seså, svara nu.
Har ägnat en stor del av dagen åt att titta på Justice League, varpå jag på kvällen tittade på Walk the Line. Det fick mig att fundera över begreppet ”hjälte” egentligen. Alla karaktärerna i Justice League är sådana överdrivna pastischer på begreppet att det nästan är komiskt. I princip allting handlar om att stoppa andra individer från att göra andra skada, oftast genom fysiska presteringar eller psykiska krafter. Superman spöar upp skurkarna och Martian Manhunter läser deras tankar. Ondskan, eller kanske fienden, om man vill ge en ambiguitet till motståndarna, övermannas helt enkelt.
När jag sedan ser Johnny Cashs livshistoria återgiven på film kommer jag självklart att tänka på den där artikeln som jag läste för ett tag sen, den om Louisa Young’s möte med The Man in Black. För henne var det ett möte som förändrade hennes liv, som fick henne att söka det hon faktiskt ville göra med sitt liv. Walk the Line gav bara mer djup i bilden av honom för min del. Den visade svagheterna, behovet och styrkan hos en riktig människa.
Så nu sitter jag komiskt nog och reflekterar över en jämförelse mellan fiktiva idealfigurer och mänskliga legender. Den felfria hjälten som räddar människor genom att besegra det hotfulla är mest en effektiviserad bild av vad en riktig hjälte är. En människa, med en riktig människas svagheter, drömmar och kärlek, som sträcker ut en hand och påverkar andra människor, är, för mig, en riktig hjälte.
Spelade bandy igår som vanligt, varpå Motti sträckte axeln ur led i slutet av matchen. Det var riktigt hårt igår med väldigt många spelare och väldigt få mål. Att sådana skador sker är ju bara tecken på att det är hardcore nu. Hängde kvar med honom efter matchen och väntade in ambulansen som skulle ta honom till S:t Görans sjukhus för att droga honom och sätta tillbaka axeln. Hoppas det gick bra, dude!
Tänkte ägna ett inlägg åt att skriva lite om Fell #4 som jag införskaffade härom dagen. Det här är som sagt Warren Ellis' lilla budgetprojekt tillsammans med Ben Templesmith (som kanske är mer känd för sitt jobb med 30 Days of Night). Serien handlar om en viss Detective Richard Fell och hans liv i den smått morbida staden Snowtown som han precis har blivit förflyttad till.
I Fell #4 så får vi se ännu mer hemska delar av staden då en "floater" dyker upp i hamnen. Trots att det bara handlar om fyra nummer hittills så är serien väldigt långsam. Alla nummer handlar i princip om ett enskilt fall och man får veta små, små saker om vem Fell är som person. Annars känns det mest som att Ellis ser det här som ett skämt, då han får chans att skriva om små äckliga brott. Att Ellis dessutom väljer att lägga in den smått bisarra nunnan som dyker upp hela tiden ger mig bara mer tankar på att det här nästan handlar om ett skämt nästan av typen "The Aristocrats".
Ändå så kan jag inte låta bli att älska det. Jag gillar äckligheten och jag gillar Templesmiths blandning av Fincherliknande estetik och barnsligt oproportionella figurer. På något sätt så funkar det bra ihop. Frågan är väl bara hur länge till.
Betyg: 7/10
Idag slogs jag av tanken hur hemskt det är att goda minnen och upplevelser kan förvandlas till något sårande och negativt vid ett uppbrutet förhållande. Rent konkret handlade det om foton från en semester för min del. Det var en underbar semester, vår första och enda riktiga semester tillsammans där det bara var vi två. Visst, man kan gå varandra på nerverna ibland när man är rastlös efter flera dagar på semester, men ändå är det ett otroligt viktigt minne för mig. Liksom solen lyste upp tillvaron lyste tillvaron upp livet.
Därför är det så otroligt tragiskt hur jag av rädsla för att må dåligt undviker att få bilderna från den där semestern. För många goda ögonblick samlade under en speciell period. För många möjliga underbara stunder som aldrig kommer att ske. Det är av rädsla för att bli ledsen över det som aldrig kommer att hända som jag försöker att gömma mig undan från det som faktiskt har hänt, det som jag faktiskt har upplevt och har haft glädje av. Kanske är det bara en tillfällig fas som jag kommer att komma över så småningom.
Jag hoppas verkligen att jag en dag kommer att vara stark nog att med lättsamhet och glädje kunna minnas de stunder som har betytt så mycket för mig utan att jag ska behöva bli ledsen också. Jag hoppas att bilderna fortfarande finns kvar när jag är redo att titta på dem igen.
Fick spelet från Lik-sang igår och satte mig direkt och spelade. Underbart fightingspel med massor av de kära figurerna från mangan och animen! Kopplade upp mig och körde några rundor mot A_Lee_N också och det funkade helt smärtfritt! Nu har jag massor med speltimmar att se fram emot, speltimmar fyllda med upplåsningar och maratonpass av stjärtpisk!
Eller kanske inte. Men ett skumt spel som involverar konståkning och lustiga attiraljer är testat på Gamespy. Alla verkar vilja hitta på de mest udda spelformerna nu för tiden. Jag själv är ju en stolt ägare av ett stycke förminskad plastgitarr.
Fan också. Darren Aronofsky kommer inte att regissera det där avsnittet av Lost som man har sett fram emot så länge nu. Å andra sidan kan det ju vara bra att han får så mycket tid på sig att jobba med och färdigställa det ytterst intressanta projektet The Fountain.
I morgon blir det Sopranos också! Tjohej!
Peter Stormare spelar för ovanlighetens skull tysk i VWs nya reklamfilmer som skojar med amerikansk slang och ”pimp my ride”-fenomenet. Tummen upp, Peter! Härlig länk med tre reklamfilmer hittas här.
|
